Under de senaste årets hemarbetande, hemestrande och svemestrande på grund av covid-19 pandemin, så har jag haft tiden och utrymmet att reflektera och fördjupa mig i sånt som jag sällan tar mig tid eller ro till att göra.

En sak som är återkommande i mina funderingar är hur otroligt känsliga vi som människor, familjer, grupper och organisationer är för yttre påverkan.

Det behövs sällan några större förändringar för att vi ska få utmaningar som vi inte riktigt är förberedda på.

Orsaken till förändringarna och utmaningarna vi ställs inför kan vi sällan påverka. Något som vi verkligen kan påverka är hur vi hanterar avvikelser som uppstår i vår vardag.

I min vardag så stöter jag ofta på människor, grupper och verksamheter som ligger i gränslandet för att antingen utvecklas in i framtiden eller stanna i utveckling genom att aktivt välja att vara kvar där man är och vara nöjd med det. Det som får mig att fundera kring det här är att de flesta väljer att lösa problem/avvikelser på samma sätt som man alltid gjort med tron eller förhoppningen att de ska lyckas, och i de flesta fall så får man exakt samma resultat som man fått tidigare.

Jag har reflekterat över hur jag själv agerar kring de problem/avvikelser som uppstår i min vardag (arbete och privatliv). Ett exempel är då det gäller kommunikationen med mina barn och deras mor (skilda sedan 7år). Vi kommunicerar väldigt sällan och när vi gör det så gör vi det på exakt samma sätt som vi alltid gjort, vi tjafsar om vem som gjort vad och inte gjort.

Hur ska vi ta oss vidare från det beteendet? Tänker att det måste finnas någon typ av handbok för separerade föräldrar över hur man ska kommunicera.

Jag påstår inte att jag är den som är bäst på att kommunicera i det ovanstående ärendet

Mina kollegor och jag arbetar dagligen med att hjälpa verksamheter och företag att skapa #en framtid där vi bor, de metoder som vi använder för att lyckas bygger på en tydlig kommunikation. Det är ju faktiskt så att det handlar om att hitta ett nytt sätt kommunicera på om det är nu så att vi misslyckas med just det hela tiden.

Om det är så att den ena parten/bägge parter inte är villig att förändra sitt sätt så kan det bli svårt. I min vardag så lägger vi sällan fokus på de som inte vill vara med utan fokuserar på de som vill vara med, vilket oftast leder till att de som inte vill så småningom vill vara med och faller in i det nya sättet att kommunicera och lösa avvikelser på. Så hur gör man om man bara är 2st?

På min hemester så samtalade jag med en god vän som är båtfantast och vi hamnade i diskussion om hur man navigerar till sjöss och hur man säkerställer att man är på rätt väg.

Genom att kontrollera kursen i GPS mot sjökort frekvent så säkerställer man att man kommer fram och inte kör på grund innan slutdestinationen nåtts. Översatt till det jag gör i min professionalism så heter det dagligstyrning eller pulsmöte. Och då kom jag på idén att jag ska prova öka frekvensen som jag kontaktar min barns mor och stämma av saker som jag tycker är viktiga (med mina intressenter = mina barn som fokus). Jag skapar en enkel handlingsplan där jag skriver ned vad jag tycker är viktig att kommunicera, vilket blir min färdväg för resan mot #balans i livet utan tjafs och säkrar #en framtid där jag bor.

Jag var efter det här tvungen att rita upp en modell för att få en överblick över mina tankar och ska visa den för mina barn och deras mor.

Modellen (bilden) beskriver en båt som ska segla till en ö, men i min värld är det mina barn som ska må bra och lyckas i livet. Vilket jag kan var med och påverka till dess att de fyllt 18år och blir myndiga.

De gröna strecken beskriver hur man till sjöss lägger upp och planerar rutten med hjälp av ett sjökort för att på säkraste, smidigaste och bästa sätt kommer fram till slutmålet.

Ur mitt perspektiv så motsvarar det att ta fram en plan med årliga avstämningar mot ett gemensamt mål med barnen i fokus och hur vi ska hantera avvikelser samtidigt som det krävs att vi stämmer av dagligen med barnen hur de mår, hur det går skolan, om det funkar med kompisar och om det är något problem/hinder som kräver att vi tillsammans agerar för att klara av att hålla den utstakade kursen eller måste korrigera den på något sätt.

Den röda streckningen beskriver hur mycket längre tid det kommer att ta och ökade risker för grundstötning om man inte planerar resan eller inte använder sig av sjökort och GPS.

Ur mitt perspektiv motsvarar de röda strecken hur det fungerar i dag med ingen eller bristfällig kommunikation med resultatet TJAFS, skitsnack och konflikt som inte leder till något gott utan bara bidrar till att vi inte kommer att upptäcka problem/avvikelser för sent för att kunna reparera eller att vi helt missar målet.

Så vad väntar vi på! Det är väl bara att köra igång?

Hur tänker ni andra?

Vilka insikter kan ni bjuda på från er vardag?