Under pandemin har jag haft otaliga digitala möten men även fysiska träffar med tydliga regelverk för hur det ska hållas distans med munskydd, visir och handsprit. Jag vill tacka alla kunder, kollegor och vänner för vårt disciplinerade agerande under pandemin som möjliggjort att vi kunna fortsätta träffas och LEVA!

Jag har tidigare varit väldigt irriterad på min yngste son som lagt enormt mycket tid framför datorn och jag har varit lite gammalmodig i mitt tänk då jag i princip tvingat honom att gå ut i stället för att bara sitta vid datorn hela tiden.

Ett av resonemangen jag använt är: -när jag var i din ålder så var min mamma tvungen att tjata på att vi skulle komma in (oavsett väder)! Det kanske är någon av er som läser det här som sagt eller hört samma sak beroende på ålder?

Men det jag upptäckt under åren är att min son har byggt upp ett rejält kontaktnät genom sitt datorspelande som inte bara innehåller kompisar i sin närhet utan sträcker ibland utan för landetsgränser. Då jag själv bor 24mil från min son så brukar han vara hos oss varannan helg och på lov. Han är idag 15år (16 i mars) och varit hos oss frekvent sedan 7 års åldern.

Han har sedan jag flyttade umgåtts med sonen till våra närmsta vänner och det har på senare tid vuxit till att de är ett helt gäng med tonåringar som umgås när han kommer till oss. Det jag imponeras av och som inte var möjligt då jag var i hans ålder var att han tillsammans med sin vän här hos oss knutit ihop två för varandra okända kompiskretsar som är 24mil ifrån varandra genom den digitala världen och som även träffats IRL.

Jag har nu fått äran att hjälpa min son att söka gymnasieutbildning och han har valt att söka utbildningar på en skola i den stad jag bor i utan några som helst påtryckningar från mig. Jag tror att det aldrig hänt om han inte hade byggt, skapat och utvecklat ett nätverk här samtidigt som han har kvar sina vänner i den stad han bor i nu, genom samma nätverk.

Jag blir stolt i hela kroppen då jag inser vilken dold drivkraft som finns hos (den här sega tonåringen som man måste draaa saker ur) honom.

Som jag inledde så är nätverkande och möten med andra, mitt sätt att utvecklas som människa, pappa, sambo, kollega och vän. Jag har verkligen tagit åt mig av sonens modell för att skapa nätverk. Jag ser verkligen fram emot kommande år utan pandemi med nätverkande både på det nya sättet och de tidigare fysiska mötena. Jag tror kombinationen kommer ge fler möjligheter till utveckling av verksamheter, organisationer, människor då det är fler som kommer att kunna delta i nätverkandet och att det inte finns några fysiska begränsningar för att delta i ett nätverk samtidigt som vi kan utöka med de fysiska träffarna.

Hur har ni överlevt i den icke nätverksvänliga miljö vi levt i under pandemin?

Vilka insikter och lärdomar har ni med in i en fortsatt levande framtid?

Jag avslutar med några textrader ur Petters låt Lev nu dö sen, som poppade upp i mitt huvud medan jag skrev ned mina tankar.

För nu tackar jag livet och höjer mitt glas

Jag tar inget för givet, baby, du och jag

För nu tackar jag livet och ingen jävel kan hindra mig

För vem har sagt att dagar som gått kommer igen?