För någon vecka sedan fann jag ett överraskande meddelande i min mobil, efter att lyckats koppla bort den under en timmes träning på ett av många gym i Skellefteå. Det var en enkel förfrågan om en Fika samma kväll, men från en kompis från förr. Riktigt långt tillbaka. Ca 25 år. Detta var en kompis som i min värld rört sig från att vara min mesta träningskompis och ”en i gänget”, till att i samband med ytterligare studier flyttat från hemmaorten till någon större studieort. Åren har gått och personen har via att vara en ”gammal bekant” rört sig till att bli en ”bekant till en kompis”. Under åren som gått så har jag fått höra hur livet rullat på för personen ifråga via vår gemensamma kompis som vidare har hållit kontakten med åren. Nyheterna har varit mer eller mindre spektakulära, ibland dråpliga och oftast roliga.
Men nu står personen här, i min nya hemstad Skellefteå och efter en flera timmars lång pub-Fika fram till småtimmarna, så har jag förstått att livet inte alls varit som det har återberättas av vår gemensamma kompis. Det har varit mer och mindre av allt och mycket mera nyanser. Känslosamma nyanser.
Det slår mig att när jag in mitt yrkesliv tackar Ja till att genomföra ett uppdrag så är steget initialt alltid att verkligen försöka förstå vilket det egentliga utgångsläget är för att sedan fullt försöka förstå det egentliga behovet. Inte sällan ett annat behov än de uppdragsgivaren har försökt beskriva vid de första samtalen. För vi behöver se saker och få det återberättat ur andras perspektiv, för att fullt ut förstå.
Detta är steg ett, som sedan följs med att vi löser riktiga problem. Flera steg senare har du kanske en omvänd situation då du skall avsluta uppdraget, och redovisa det väntade resultatet till den som beställde från början. Det är då någon som hade andra förväntningar på genomförandet, då de hade ett en egen bild på utgångsläget initialt. Så nu blir de omvänd ordning för att skapa samsyn på de som genomförts, om vi inte lyckats hålla intresset under hela genomförandet genom att tex pulsa hela uppdraget med återkommande avstämningar.
Min ny-återfunna kamrat gjorde min vecka till en speciell vecka att minnas. Tacksam förstås! Inte bara för att vi faktiskt fick en kärt återseende, med tillhörande löfte att det inte får ta så här lång tid tills nästa gång vi ses. Men även insikten att det är underbart att prata med människor. Olika människor med olika roller. Olika erfarenheter och olika syn på ”samma sak”. För blandat är bra! Det ger oss större möjligheter att lösa riktiga problem.
Jag avslutar med att slå ett slag för klassikern ”Gott&Blandat. Favoriten när träningarna avverkades för över 25 år sedan. 😊
