Vad gör jag om jag utan förvarning skall ställa om, från att genomföra en serie workshops med en samling av personer som träffas i en gemensam lokal och målmedvetet jobbar sig framåt mot ett uttalat mål, till att plötsligt försöka nå samma resultat men utan att personerna får träffas fysiskt. Är det ens möjligt?
De praktiska övningarna, dialogerna och reflektionerna kräver att deltagarna är involverade, engagerade och ”härvarande”. Hur skall tex en flygplansvikar-övning för att påvisa nyttan av standardisering, kunna göras med deltagare som inte kan kasta tillsammans. Just ”tillsammans” blir ju svårt!
Att tvivel börjar knacka en på axeln är kanske naturligt, men inget kan hindra oss från att försöka förstås. Vi tar det vi har… Kollegor – Samling !!
Någon har en idé och någon annan en erfarenhet. ”-Jag har gjord det en gång” ropas ut och jag lyssnar med viss skepsis. Blev det verkligen bra? ”-Men hur löste ni kastmomentet då?”. ”-En kille höll i sin Laptop med web-kameran! Gick skitbra. Alla var med!”
Tro och hopp sveper över mig som vågor i ett osäkerhetens hav. Mod och rädsla avlöser varandra. Idéer kastas upp på bordet och andra direkt i papperskorgen. Strukturer uppdateras och övningar kastas om. Kan det verkligen bli något av det här? Bilderna börjar forma en ny uppdaterad röd tråd genom powerpoint-materialet som skall ligga till grund för den pedagogiska delen av Workshopen. Det här måste vi testa! Vad skulle jag gör utan er, kära kollegor? Nu kör vi!
…hoppas den här idén flyger!
